Beneath the sheets of paper

Nu sitter jag här i min nya fina klänning (den lila, med prickar och ränder) och är rätt rastlös.
Vill dricka öl. Vill inte dricka öl.
Vill skriva. Orkar inte skriva.
Vill stanna inne och mysa framför en film. Vill ut.
Vill äta godis. Borde inte äta godis.
Ambivalent, någon?
Hur som helst så blir det ut på landet i morgon, med Jossan. Vin och middag?
Innan dess en alldeles ledig och oplanerad dag. Det är just det oplanerade som är mest befriande.
Är färdiga nu med nyhetsinslaget om huruvida svenska väljare styrs av ideologier eller de hos politikerna så populära sakfrågorna. Statsvetaren förklarade pedagogiskt och bra och visste att det förstnämnda är speciellt viktigt just för oss i Sverige. Och så varvade vi med enkätfrågor på stan. Det blev nog helt okej, tror jag. Det var ju första gången.
Nu: kväll.

hows you?

Åh, jag saknar Dublin.
Glädjande för mig och många andra låtsasdubs är att det går att lyssna på dublinnyheter, dublinreklam, dublindialekt och hata alla irländare som får vara där de sänds:

Lyssna på:

98fm
eller
Today fm

Din hud har sagt att jag är till

Ibland när jag var yngre brukade jag bläddra i en diktbok och slå upp en sida på måfå. Den sidan, texten där, skulle betyda något alldeles speciellt. Idag gjorde jag det igen och sidan som slogs upp var markerad med ett litet vikt hörn som jag inte vet vad det betyder. Så här stod det i alla fall:

Ella Hillbäck

Din hud har sagt att jag är till.
Jag lever, har en kropp vid min.
Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till.
Du samlade det splittrade.
För du är till - jag känner dig:
en annan hud än min.

Jag famlar i förvåning
mot denna hud och muskelvägg:
En naken gräns av en människa.

Av samma ensamhet som min...


Har nämligen suttit med mitt skrivprojekt i nästan tre timmar och är alldeles färdig, tom, slut. Klumpen i magen är tillbaka, men den är ju inte min utan hennes. Hon som sitter i en soffa och lyssnar till andetag från ett annat rum. Och det är inte min smärta, min ensamhet. Det är rätt skönt.

you are my sweetest downfall

Så, idag känns det bättre. Vet fortfarande inte riktigt vad felet var, men det hjälpte att prata med Licious och K (låg uppe och pratade halva natten. Älskling.) Kanske var det bara något löjligt uppmärksamhetsbehov som måste tillfredställas. Hur som helst är klumpen i halsen borta och jag längtar efter att börja skriva igen.
Hade varit skönt att veta när och varför de här svackorna kommer. Så att man åtminstone kunde vara beredd och inte behövde känna sig så himla liten.

Började redigera vårt nyhetsinslag idag, jag och Christian. Det blir nog bra tror jag, fast det var lite kämpigt att komma igång och vi fick lära oss allt genom egna misstag.

Jossan: våra kläder skickades idag. Borde dyka upp imorgon eller på torsdag. Yeeeay!

By the way,

så här ser halsbandet ut:

Happy happy happy

Gaaaaaah!
Något är fel.
Är rastlös och uttråkad och klumpen i halsen vill inte försvinna.
Gick omkring på stan på jakt efter... något som kan dämpa, en snabbverkande stimuli. Shopping visade sig inte fungera alls. Gick mest och drog i en massa kläder och ångrade mig i kön till kassan. Fel färg, fel modell, fel material. Kom nyss hem med ett nagellack och ett halsband och det hjälpte ingenting.
Är hungrig, men inte sugen.
Borde skriva, men nej. Det går inte.
Ska prova att träna klockan åtta. Det brukar vara en effektiv lyckohöjare.
Jag vet inte vad det beror på. Går en rolig utbildning, det är höst och nystart, har fått lön för första gången på evigheter, har fantastiska vänner och en underbar K. Jag är lycklig.

Vintage

Ja, min vindrickarkväll med Jossan slutade med att vi båda har en massa kläder från Lily of the Valley, som nu är på väg hem till oss.

En hel del vin blev det. Och en massa skvaller och allmänt planerande. Alla dessa paraktiviteter vi har framför oss känns både kul och nytt!

Här är mina kap från den underbara internet-vintage-butiken:

Min fantastiska 70-talsklänning. Och nu läste jag att den dessutom har dolda fickor!

Röd 50-talskjol

Lila festväska

think we're alone now

Ikväll blir det fest! Lite sliten efter att ha jobbat i butik hela dagen och all trevlighet har kanske tagit slut, men det gör inget. För jag har vin. Och jag har Jossan. Och det enda som saknas är några av de här fina kläderna som jag hittat på Lily of the valley för nästan inga pengar alls:



Så, mitt råd, fyll höstgarderoben där!

Mina celebrity look-alikes

Japp. Nästan bara foton i form av komplimanger - that's all good!

My heritage

Ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag i gårdagens inlägg kallade Göran Hägglund för Göran Häggqvist. Detta bottnar i en kronisk sjukdom som jag ärvt rakt av från min älskade pappa. I familjen Göran Häggqvist bor, tack vare pappsen, också datormiljardären Paul Gates och många många fler.
Det är genernas fel, inte mitt eget.

Och om ni är intresserade av ursprung och utseende och vilken kändis ni är mest lik:
www.myheritage.com - lätt beroendeframkallande. Tydligen var jag på en bild lik Pete Doherty, vilken jag inte har någon lust att kommentera.

Var är min Robin Hood?

Nu kan jag bocka av en och en halv från borde-listan.
Har städat trapphuset och diskat halva disken. Och det innebär ganska mycket disk.
Sitter och lyssnar med ett halvt öra på Göran Häggqvist. Suck, vilket hyckleri. "Ja, vi vill värna om familjen - man och man, kvinna och kvinna räknas inte här - och ta hand om våra äldre och slopa fastighetsskatten och slopa förmögenhetsskatten - och här är motiveringen fantastisk! - eftersom den bara drabbar de som har pengarna låsta i fastigheter, de som har det värst."
Det intressanta, som det väl måste komma förslag på snart, är varifrån alla pengar ska tas. Inte från de redan välbärgade i alla fall, de som har pengar att ta ifrån, de som är som Göran själv. Men det är det väl ingen som tror?
Det är det läskiga med att den borgerliga alliansen har ett försprång. Den totala själviskheten som måste ligga bakom det valet:
Jag klarar mig bra. Vad annat är viktigt då?

Måste skriva. Måste måste skriva. Måste också städa trapphuset och diska. Måste städa mitt rum. Måste göra iordning i garderoben. Måste gå ur handels och gå med i sjf. Måste städa badrummet. Måste slänga alla tidningar. Måste tvätta fönstren. Måste laga mat. Måste äta den. Måste träna. Måste boka tvättid.

Varför blir alla mina måsten borden?

Say goodnight and go

Trött, trött.
Har filmat i små grupper hela dagen, klippt skeenden med kameran och intervjuat varandra. Känns lite gymnasienivå på det hela. Börjar tappa den där motivationen jag var så full av för några dagar sen. Vet inte hur mycket det här kommer att ge. Är liksom redan lite uttråkad.

Ah well. Till Licious snart för att catcha upp - har inte setts på alldeles för länge.

(Jossan, om du läser detta: du är självklart välkommen. Vill så gärna träffa dig innan du åker! Men shopping imorgon lät rätt bra annars, om jag kommer ifrån skolan i tid. Ring under dagen!
Jag och K tar kanske upp ditt och din K's erbjudande om att låna lgh för besök där nere i söder senare i höst. Hade varit kul - och bra för framtida planer. Pussss!)

I can see a lot of bright in you

Jag har världens bredaste göteborgska, tydligen. Jag har väldigt sneda tänder, tydligen. Jag är vansinnigt fåfäng, tydligen. Och min vänstra sida av ansiktet är inte den bästa sidan och ögonen blev mindre än vanligt och håret såg ut som en lågstadieflickas och rösten -
Ja, den är inte ljus och klar och vacker och så neutral som jag skulle vilja.
(Det där var skönt att få ur systemet.)

Vi har provfilmat idag inför intervjuerna imorgon. Och nej, jag är inte teve-mässig, men det har jag väl heller aldrig trott? J fucking christ.

Och alla telefonförsäljare. Kan man säga nej när man redan har sagt att man inte har tid och de hoppfullt undrar: men kan vi återkomma en annan dag?

ÖIS - GAIS, 1-0

Ja!!!! Första hemmavinsten! Äntligen!
Och ja, som blivande sportjournalist är det lite känsligt det där som jag just tillkännagav. Glädje över att favoritlaget vinner, tar sig från jumboplatsen, har lite lite tur för en gångs skull.
Men jag är neutral när jag arbetar. Och kanske behöver jag aldrig skriva om ÖIS, för det rödblåa hjärtat är det riktigt svårt att tvätta "rent".

Who was that young person that you suggested?

Första skoldagen avslutad. Och ja, jag ser verkligen fram emot den här radio och tv-terminen. Börjar med tre veckors tv, så imorgon är det dags att lära känna kamerorna. Har till och med köpt läroboken första dagen, tänker vara med i matchen från början.

Kul också att träffa klasskompisarna. Har i princip inte haft kontakt med någon, förutom killarna som jag var i Tyskland med några dagar under VM.

Sitter och bläddrar på Allposters.com - sugen på att göra om lite hemma och ett antal fina filmaffischer hade kunnat passa. Som den här eller den här eller den här.

Dags att äta lite mellanmål och försöka diska och städa. Jag lever i en soptipp. Men idag, idag börjar hösten och allvaret och det nya livet! Imorgon börjar jag träna också. Right.

and melt your cold cold heart

Imorgon börjar skolan.
Ser verkligen fram emot det. Så mycket att jag mest vill gå runt från bokhandel till bokhandel och köpa fina pennor och block. Ja, det ska jag nog göra imorgon. För imorgon - imorgon börjar skolan!

Haft helg m K och jobbat en del. Kommit fram till - efter två och ett halvt år tätt ihopslingrade - att en 90-säng är trång. Och därför börjar vi drömma om när vi ska köpa en ny säng till lägenheten som vi ska bo i då, när det är dags. I början på nästa år, pratar vi, och jag längtar verkligen. Att när jag är på väg hem är det hem till oss.

Fantastiskt efter alla svårtillgängliga undrar var vi står-förhållanden att framtiden för oss är så självklar.

På tal om det så ska den irländske föredettingen (bästa vännen då) inte gifta sig längre. Han vill inte prata om det. Inte än. Oroar mig, för när han är ledsen blir han ledsen så mycket och så dåligt.

Om den bästa glädjen

Tillbaka i civilisationen.
Efter nätter med glittrande mareld, några dagars skrivande, regn, regn och med ett medieutbud bestående av SVT1, SVT2 och TV4 - och i och för sig både DN och GP är det ganska så skönt att vara hemma.
Skolan börjar på måndag. Längtar verkligen, ska bli kul med lite utmaningar igen efter en sommars vila.
Har tillsammans med lillebror vältrat mig i knarkskandalen som jag aldrig vältrat mig i någon skandal tidigare. Kan inte låta bli att tycka att det är roligt. Jag vet att jag är moraliskt förklastlig, att jag njuter av andras tragik, att nästa steg är - ja, en prenumeration av Hänt i veckan. Men herregud - initiativtagare och drivande bakom REN IDROTT. (HA! HA! HA!) En av poliserna som stod för gripandet hade FÖRELÄST tillsammans med den gripne om faran med droger inom idrotten. (HA! HA! HA!) Koka-Sven beskriver sin drog som en vanlig partydrog och bestämmer sig för att ta tag i sitt alkoholdrickande. (Ha! HA?)
Ja, andras dumhet är alltid roligt. Se tidigare inlägg angående www.tjuvlyssnat.se

Jaa, livet kan inte bara vara enkelt

Skulle ju vara på väg ut nu, men var bara tvungen att tipsa om den här tjuvlyssningen på www.tjuvlyssnat.se. Läs även kommentarerna. Lite läskigt är det, men fantastiskt underhållande!

Tjock i huvudet

Ah, my head.
Vaknade färdigsminkad och med kläderna på så det var ju praktiskt.
Men det blev en riktigt lyckad kväll igår, som alltid när killarna från gänget är med. (Ja, vi säger gänget, sen evigheter tillbaka. Några av oss har umgåtts sen förskolan och de är alla fantastiska!) Vi drack och dansade och pratade och dansade nog mest, det känns i fötterna i dag.
Och rökte naturligtvis för mycket och drack den sista ölen för sent, men hade väldigt kul!
Några av oss hamnade på Ish. Ja, har nästan alltid haft kul där, trots att musiken väl inte är den bästa och folket ibland känns ganska ungt. Äh, allt beror på sällskapet!

Nu blir det marathon igen innan Ullevi och ikväll börjar kort-semestern på Tjörn - härligt! Har inte internet där så jag återkommer i slutet av nästa vecka.

EM-bilder

Så här innan jag beger mig till marathon sedd från föräldrarnas lägenhet och medan K fortfarande sover tänkte jag passa på att dela med mig av några av de bilder jag tagit från Ullevis läktare under veckan. Kvalitén är väl inte den bästa, men jag satt trots allt en bit ifrån.

Carolina Kluft hoppar längd. Ja, hon syns längst ut till höger.

Carolina Kluft tar emot guldet...

...och sjunger nationalsången.

Till den som någon gång trott att jag var fåfäng.

Ullevi är vackert på kvällen.

Up the Irish!

Så var superfredagen, den fantastiska, makalösa, omöjliga att överträffa över. Och ja... inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Mustafa Mohammed missade pallen precis, Kajsa tog brons och Emma Green var inte ens nära. Tyvärr, vi ville så gärna unna dem det.
Tårarna kom istället för Susanna Kallur. Vilken mästare hon blev och det blev TVÅ ärovarv för henne. Det är det som är det roliga med de här 'nya' guldmedaljörerna. Att de blir så översvallande glada så att skratt och skrik är allt som finns.
Någon som också var översvallande glad var silvermedaljören, efter Susanna, O'Rourke från Irland. Hon hoppade mer eller mindre jämfota runt hela löparbanorna med den vackra irländska flaggan viftande bakom sig och kramandes alla landsmän hon såg på vägen.

Ja, symboliskt kan man se det så här: Irland är lycka och fest och spontanitet - men Sverige kommer etta.
För mig. Ändå saknar jag det så mycket. Dublin, jag vill dit. Inte gör den här sidan längtan speciellt mycket bättre.

Och nu är jag hemma när hela Göteborg har fest. Ont i huvudet och mest sugen på att värma ett par bananer med mjölkchoklad i micron och se Under sanden av François Ozon, som kommer snart. Godnatt på er.

När livet tar en paus

Jaha. EM's fjärde dag. Ett guld hittills, men glädjen blev nästan större efter kvällens silver. Grattis Johan Wissman! Och vilken dag han gjorde! Två personliga och svenska rekord. Ett silver. Och den enda som var inom två meter bakom fantasten Obikwelu. Kul!

Mina (utseendemässigt, inte fitnessmässigt) likar systrarna Kallur skötte sig också bra. Jengs stavhopp kändes mer osäkra, men kanske hinner han vila upp sig till finalen.

Imorgon gäller det, dagen D.

Annars: inget nytt. Inget nytt hinner hända i livet när friidrott och jobb tar upp dagarna mellan 10 och 22. Nästa vecka börjar livet igen och hösten. Ska bli skönt det också.

Pinsamt, Göteborg

Ja, nu har vi fått första guldet. Grattis Carolina!

Annars har den här dagen bjudit på mycket. 10 000 meter för herrar blev en rolig överraskning, Emma Green gick vidare efter sista försöket på 1,92, inget rekord i slägga för damer men en spännande final, liksom längdhoppsfinalen och 100 meters-finalen. Ja, en riktigt bra EM-dag.

Det som irriterar är, irriterande nog, arrangemanget. Och det är pinsamt. Att - efter ett tyskt arrangemang av VM som sköttes så snyggt - tvingas lyssna på svenska speakers på arenan som bara pratar svenska, att Maria Akraka första dagen bara intervjuade svenskar och vars intervjuer med dagens internationella vinnare ändå inte gav någonting, att alla nationalsånger framfördes utan sång utom den svenska, att producenten på Ullevi väljer att störa i slägg-finalens slutskede med en intervju, att Carin 21:30 underhåller de icke idrottsintresserade gästerna (på ULLEVI!) samtidigt som sjukampens B-grupp kastade spjut... Och detta bara det jag kunde komma på så här, spontant. Skärpning, Göteborg! Och herregud, var är den internationella proffsigheten vi är så kända för?

EM, EM, EM

EM:s första dag. Och ja... ingen skräll direkt, inget sug i magen. Det jag kommer att ta med mig från den här dagen är finalen i 10 000 meter (d) och norskan som fick hela Ullevi att stå upp, svenska supportrar rörda till tårar. Det var också roligt att Rizak Dirsche gick vidare (hur mycket berodde det på att arena-kommentatorn ropade ut att han faktiskt bara behövde avancera två positioner för att vara säker på en finalplats?) och att kul-finalen avgjordes av de sista stötarna. Annars så, ja, en ganska lugn förstadag.
Våra svenska stjärnor förlorar mest på att vara just - stjärnor. När vi gick hem kände jag mig nästan besviken över att Carolina Kluft inte ledde mer. Men jag antar att hjärtat är mer med imorgon, vid avgörandet.

Igår var det invigning på Götaplatsen. Inte heller den var den mest minnesvärda genom tiderna, men publiken... Herregud, knappt 100 000 fyllde hela Avenyn. Vet inte hur långt ner, men från stadsbiblioteket kunde jag inte se någon ände på folkmassan. Fantastiskt!

Lördag

Sen sist: Boulat (förlorade mot samme kille som förra året, nu var han 14 och två år äldre än sist) och jobbat och ätit middag med pappa och lillebror och är grymt laddad för kvällens utgång med Jossan och co.

Inför kvällen har jag dessutom unnat mig en ny klänning, för höstens fina, formlösa siluett:


Håll utkik efter oss i EM-pyntade kalasgöteborg!

Fredag

Försöker förmå mig själv att påbörja den här dagen. Frukost, te, skriva, skriva, städa och sedan kalas hemma hos K's familj - och boule. Japp.

Annars är det EM-stämning i hela stan. Ledsen över att missa I'm from Barcelona och Hello Saferide. Men men. Har biljetter till friidrotten hela nästa vecka, så smärtan lär gå över.

ÖIS - Hammarby igår. Den här säsongen är inte den roligaste jag har upplevt, som rödblå supporter. Alla frisparkar går rakt in i muren, alla chanser studsar på motståndarben, alla backar i straffområdet och det hjälper inte. Ailton måste gå till en ny klubb snart, för mer frustrerande kan det knappast bli. Ett bottenlag som aldrig spelar som ett bottenlag, men som lik förbannat inte vinner några matcher. Inte en enda.

Nej. Nu: mat. Heja heja.

Is it getting better, or do you feel the same? Will it make it easier on you now..?

Jaha. Då ska ytterligare ett av mina ex gifta sig.
Den här gången känns det konstigare, vi stod varandra så nära en gång. Faktiskt har han friat till mig också, fast det känns som i ett helt annat liv. På tal om de där gamla minnena alltså, som jag skrev om igår. Det är den gamla vanliga radarn som känt på sig att något varit på gång, länge nu.
Så brukade det vara. När vi behövde varandra fanns vi där och visste det.
Men jag behöver honom inte längre. Det var tre år sedan jag behövde honom. Ändå känns det så -
Jag vet inte, som ett avslut. Äntligen ett avslut och äntligen har han släppt taget. Äntligen. Men för en dag kan det väl få kännas lite tomt.

Too late tonight to drag the past out into the light

Har lyckats skriva idag. En bra dag. Över tre sidor och projektet börjar få en slags struktur där jag enkelt ser vad som saknas. Om jag lyckas producera minst fyra sidor i veckan kommer jag att hålla min deadline.

Har drömt en massa, flera nätter, om K och mig. Att vi gör slut, att vi gör uppehåll, att han uppgivet säger att han inte orkar mer. Orkar vad? Orkar mig? Vi har det bra, allt är bra, så jag förstår inte varifrån det kommer.

Går väl igenom någon slags period.

Dublin on my mind, alltid, just nu. Vill dit och jag vill dit snart. Att en plats kan ha en sån dragningskraft på hela kroppen är fascinerande. Eller är jag bara uttråkad? I brist på nya minnen håller jag fast vid de gamla.
Men jag vill att de gamla skall möta K. Det är dags och det ska bli fantastiskt kul att få visa upp den, min andra kärlek, mitt andra hem - Stephens Green, Grafton Street och Hapenny Bridge.

Hapenny Bridge. Att få stå där med honom.