EM, EM, EM

EM:s första dag. Och ja... ingen skräll direkt, inget sug i magen. Det jag kommer att ta med mig från den här dagen är finalen i 10 000 meter (d) och norskan som fick hela Ullevi att stå upp, svenska supportrar rörda till tårar. Det var också roligt att Rizak Dirsche gick vidare (hur mycket berodde det på att arena-kommentatorn ropade ut att han faktiskt bara behövde avancera två positioner för att vara säker på en finalplats?) och att kul-finalen avgjordes av de sista stötarna. Annars så, ja, en ganska lugn förstadag.
Våra svenska stjärnor förlorar mest på att vara just - stjärnor. När vi gick hem kände jag mig nästan besviken över att Carolina Kluft inte ledde mer. Men jag antar att hjärtat är mer med imorgon, vid avgörandet.

Igår var det invigning på Götaplatsen. Inte heller den var den mest minnesvärda genom tiderna, men publiken... Herregud, knappt 100 000 fyllde hela Avenyn. Vet inte hur långt ner, men från stadsbiblioteket kunde jag inte se någon ände på folkmassan. Fantastiskt!