Up the Irish!

Så var superfredagen, den fantastiska, makalösa, omöjliga att överträffa över. Och ja... inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Mustafa Mohammed missade pallen precis, Kajsa tog brons och Emma Green var inte ens nära. Tyvärr, vi ville så gärna unna dem det.
Tårarna kom istället för Susanna Kallur. Vilken mästare hon blev och det blev TVÅ ärovarv för henne. Det är det som är det roliga med de här 'nya' guldmedaljörerna. Att de blir så översvallande glada så att skratt och skrik är allt som finns.
Någon som också var översvallande glad var silvermedaljören, efter Susanna, O'Rourke från Irland. Hon hoppade mer eller mindre jämfota runt hela löparbanorna med den vackra irländska flaggan viftande bakom sig och kramandes alla landsmän hon såg på vägen.

Ja, symboliskt kan man se det så här: Irland är lycka och fest och spontanitet - men Sverige kommer etta.
För mig. Ändå saknar jag det så mycket. Dublin, jag vill dit. Inte gör den här sidan längtan speciellt mycket bättre.

Och nu är jag hemma när hela Göteborg har fest. Ont i huvudet och mest sugen på att värma ett par bananer med mjölkchoklad i micron och se Under sanden av François Ozon, som kommer snart. Godnatt på er.