Alltid

Lite retligt att behöva skriva detta för andra gången, men - som Bobby Goldsboro skulle ha sagt - what the heck.
Idag kom prestationsångesten. Inte helt oväntat kanske, med tanke på min karaktär, men förträngningsprocessen har väl fungerat som den ska antar jag. Hur som helst. Jag ska jobba i sommar, skriva, under VM. Prestera, prestera, prestera. Och någonstans vet jag att detta är det jag gör bäst, det är vad jag vill syssla med i framtiden, det är mitt bästa sommarjobb någonsin. Men ändå: ångest, ångest, ångest. Blev erbjuden jobb i helgen, av tidningen, men fick inte meddelandet förrän på kvällen. Blir nog lite sent att skrikande av upphetsning tacka ja imorgon bitti.

Härlig kvällspromenad med Anna i Slottskogen. Det var som när vi var yngre och satt på det där berget i Tega och filosoferade om framtiden, om killarna vi skulle träffa, om festerna vi ville ordna, om helgens oskyldiga småhångel, om osäkerheten och den totala bristen på självkänsla, om allt som var livet då.
Nu filosoferar vi också om framtiden. Om utbildningarna, om jobben, om männen, om bröllopen, om barnen, och en hel massa om det som är livet nu. Men sommarluften är densamma och den där starka känslan av att vi finns där för varandra alltid, vad som än händer. Vi har ju varit med om en hel del redan. Love you baby, B1. Alltid.