Friday I'm in love

Jaha. Så har man lugg. Att titta sig i spegeln är fortfarande en omskakande upplevelse varenda gång - trots att jag dras dit ungefär en gång i minuten.
Ibland tycker jag att jag ser ut som en snäll popflicka. Ibland ser det mest ut som om jag har hjälm. Men, som med allt annat, antar jag att man vänjer sig.

Igår var det öl på Ish med Jennie och sedan en liten runda på Dubliner. Det är något med Irland, fortfarande och alltid. Det kan inte hjälpas.
Pratade med en gammal dublinkärlek (olycklig och omtumlande sådan) på Msn när jag kom hem. Han sa en del som han nog inte riktigt kan stå för nu, men vad vet jag? Jag kanske också kan påverka människor under tre år av avstånd?
Det är lite sorgligt. Han är en av mina bästa vänner. Men när han säger sådant, som om han inte har någon lust att gå vidare från alla de där minnena, blir det så svårt. Jag minns också, så klart, men vet att jag inte vill tillbaka. Det vet kanske inte han, inte alltid.

K vet. Han sov hos mig i natt efter pokerkväll med kompisarna.
Han tyckte att min lugg var mycket finare än han trodde att det skulle vara.
Han är och kommer alltid att vara världens bästa.
Det är också omtumlande, men på ett helt annat sätt. Han gör mig lycklig.