Innan jag somnar

Är det så att alla författare är deprimerade? Och om inte, hur gör de? Är det möjligt att helt distansera sig från sina berättelser, från karaktärerna och deras känslor? Och när de har ångest, hur gör man då? När de har varit med om något fruktansvärt, men inte riktigt vet vems fel det är? Deras eget?
Jag mår skitdåligt när jag skriver. Jag sitter med en klump i halsen och är helt säker på att allt runt omkring mig håller på att falla sönder. Tystnaden runt omkring blir en metafor för avstånd och ensamheten är inte på något sätt självvald. Allt blir stort och svårt, ja väldigt stort, för stort att hantera.
Hur tar de sig ur det? De, de som är författare på riktigt? Hur gör man? Kan man stänga av över natten och sedan fortsätta nästa morgon? Nej, älskling, jag har en liten känsla av stor otrohet just nu - återkommer med ny tuff känsla imorgon.

(Inser hur pretto detta låter. Slutar genast)

Hur som helst.
Tidningsmakande idag och mitt första jobb som utrikesreporter. Intervjuade en demonstrationsexpert + Jossan om demonstrationerna mot CPE i Frankrike. Kul, nu kan jag en massa som jag inte kunde innan.

Känner mig så trött att jag nog gjort ett bra jobb och förtjänar en massa presenter från mig själv i form av ätbar sötma. Why, why? Varenda gång.