Tröstlöst

Jaha. 13-0. Tror jag. Ärligt talat så slutade jag räkna.
Japp. Kavajslaget suger? Kanske.
Kändes lite som när jag började spela fotboll och vi inte tränade lika mycket som de andra åttaåringarna i serien och därför (?) förlorade varje match med 13-0. Jag glömmer aldrig när vi gjorde det där första målet - känslan av att nu, nu, nu vänder det. 15-1. En framgång.
Jag längtar efter Kavajslagets första mål. Vilket firande det kommer bli, vilken lycka.

Har pratat med en massa höjdare - och andra - inom sportjournalistiken idag. Alla är trevliga och tillmötesgående och ärliga, faktiskt. Trots att ämnet, objektiv eller inte, är rätt känsligt inom den delen av journalistkåren.
Jag blir alltid lika fascinerad när jag ringer och vill ta en massa tid av en upptagen person och denne bara ler genom luren, tar mig på allvar, och svarar på det jag vill veta. Varenda gång. Fantastiskt!

Har inte berättat något om påskens bravader, men tycker att bilderna från festen talar för sig själva.
Träffade en fotbollsspelare ute, som en gång var lite av ung idol. Han ringde och ville fika i måndags, men jag tyckte det kändes lite konstigt och sa nej. Jag vet, man kan vara vänner, alla har inte romantiska intentioner, alla raggar inte på krogen, alla vill inte ha mig på det sättet, K tyckte till och med att det var okej, men...
Ja, jag vet inte. Kanske är det jag som läser in för mycket i varje situation. Men en fika är en fika är en dejt? Kanske. Och kanske räcker.