Efter det inspirerande meddelandet från älskade Jossan insåg jag att den här bloggen skulle må bra av lite extra kärlek.

Så, några rader om K. För han gör mig lyckligare än jag någonsin varit innan. Och trots alla neurotiska små infall, krav på uppmärksamhet och bevis på kärlek så står han kvar där bredvid mig och gör mig klokare och bättre och älskar mig lika mycket tillbaka. Tänk, vad fantastiskt det är. Och tänk vad jag aldrig trodde att det skulle hända. Inte om jag bara var mig själv utan att förändras, inte de gånger jag var gnällig och förbannad utan anledning, när jag kämpade emot, när jag försökte göra honom svartsjuk, när jag var svag och bara behövde någon som höll mig uppe. Men det är då han finns där mest.

K. Min Piff.