Daffodils

De få människor i ens liv, som inte är en del av familjen, som inte är livspartners eller älskare eller riktigt bästa vänner, men som alltid kommer att finnas någonstans i närheten. De som är något annat - själsfränder kanske, men när varken förälskelsen eller den där galna kärleken finns kvar. När den aldrig räckte från början och man insåg det, men aldrig ville ta fler definitiva avsked.
De är inte många. Jag har en.
Och jag är så glad för det, att det kan finnas en fortsättning efter alla besvikelser och korta sessioner av lycka, av kärlek. Daffodils. Av tillfälliga ljuspunkter som skulle ha kunnat bli något annat, men som aldrig blev.
Som aldrig borde ha blivit. För vi vet ju det nu, när vi är lyckliga på varsitt håll och älskar någon som vi aldrig hade träffat annars. De är bara minnen nu, de där dagarna i parken, promenaderna och påskliljorna och eftersom de blev det så fort går det bra att skratta åt dem nu, tillsammans.
I'm so lucky.

Ja, det blir min nästa bok. Den bubblar i huvudet, den där historien. 3 veckor av ung förälskelse och förvirring och tårar och sedan - snart fyra år och allt ser helt annorlunda ut. Nu är det dags för den.

Saknar dig K här hos mig i natt. Kom hem snart.